GP 23 juni
Liten krönika i GP 23 juni 2006:
En opera växer fram direkt på scenen på Atalante.
I Atalantes salong hände häromdagen något jag längtat länge efter. Medan många andra antagligen tittade på fotboll var vi, relativt sett, ganska många som samlats för att se och prata om några scener ur en sex veckor gammal operaproduktion. Vi mötte konstnärer från olika områden som skapade tillsammans och det fungerade förunderligt bra.
Jag har tidigare slunkit in på AtalanteLab, den experimentverkstad som scenen startade förra året. Det måste få vara uselt, man måste få misslyckas har jag ibland tänkt, men ur detta har planerna på en opera med arbetsnamnet Rosa uppvind fötts. Niklas Rydén komponerar och skriver libretto, han klär ut sig till mus, sjunger, och vad han egentligen säger är att åren går, men passionen består.
En undersökning inifrån en pågående skapelseprocess om vad opera är och kan vara, är onekligen välkommen i ett fält som på sina håll stagnerat, där nyskrivna operor beställs, men inte spelas. Det som växer fram nu görs direkt på scenen, det är kalejdoskopiskt, fragmentariskt, skönt och oskönt på en gång, det finns sorg,svärta (en doft av Brecht) och någonstans en berättelse.
Längst fram på scengolvet står en modell av en industrimiljö som föreställningens bildmakare Jim Berggren skapade för 20 år sedan. Längre bort finns en kanske utbombad silverstad. Med hjälp av enkel, men fullständigt magisk teknik, blir modellerna till ett scenografiskt rum med oändliga möjligheter. Sedan dansar Jim, och gör det bra, med mänsklig närvaro – inga androider här inte. I högsta grad njutbart, spännande och ofärdigt. En inspirerande utmaning för mången institution – där ledarskap enligt en debatt tidigare i våras (på Folkoperan) handlar om att få konstnärer att lyda [sic!]. Kanske klart i höst.
ASTRID VON ROSEN
En opera växer fram direkt på scenen på Atalante.
I Atalantes salong hände häromdagen något jag längtat länge efter. Medan många andra antagligen tittade på fotboll var vi, relativt sett, ganska många som samlats för att se och prata om några scener ur en sex veckor gammal operaproduktion. Vi mötte konstnärer från olika områden som skapade tillsammans och det fungerade förunderligt bra.
Jag har tidigare slunkit in på AtalanteLab, den experimentverkstad som scenen startade förra året. Det måste få vara uselt, man måste få misslyckas har jag ibland tänkt, men ur detta har planerna på en opera med arbetsnamnet Rosa uppvind fötts. Niklas Rydén komponerar och skriver libretto, han klär ut sig till mus, sjunger, och vad han egentligen säger är att åren går, men passionen består.
En undersökning inifrån en pågående skapelseprocess om vad opera är och kan vara, är onekligen välkommen i ett fält som på sina håll stagnerat, där nyskrivna operor beställs, men inte spelas. Det som växer fram nu görs direkt på scenen, det är kalejdoskopiskt, fragmentariskt, skönt och oskönt på en gång, det finns sorg,svärta (en doft av Brecht) och någonstans en berättelse.
Längst fram på scengolvet står en modell av en industrimiljö som föreställningens bildmakare Jim Berggren skapade för 20 år sedan. Längre bort finns en kanske utbombad silverstad. Med hjälp av enkel, men fullständigt magisk teknik, blir modellerna till ett scenografiskt rum med oändliga möjligheter. Sedan dansar Jim, och gör det bra, med mänsklig närvaro – inga androider här inte. I högsta grad njutbart, spännande och ofärdigt. En inspirerande utmaning för mången institution – där ledarskap enligt en debatt tidigare i våras (på Folkoperan) handlar om att få konstnärer att lyda [sic!]. Kanske klart i höst.
ASTRID VON ROSEN
